BC 330 Ändstationsapparat, standard under 1930- och 1940-talet. Apparaten härrör från den tid då Televerkets huvudförråd i Älvsjö glatt lämnade ut skrotad materiel till intresserad skolungdom. Jag plockade därvid isär den in i minsta detalj och satte ihop den efter bästa förmåga, vilket inte var så mycket att hurra för på den tiden. Den ser i själva verket så anskrämlig ut inuti att jag inte vill visa några interiörer från den. Sidan är inte helt färdig.

Interiörbilderna är från en annan av mina BC 330, tillverkad 1941. Klicka på bilderna för större versioner.

	Insats undersida	Vänstersida	Högersida	Ovanifrån

Ekeberg: Telefoni del III:2 sid 9 - 22

Telefonapparaterna BC 320 och BC 330 äro de senast fastställda typerna av ändstations-bordapparater för CB- resp. AT system. Fabrikationsmetod och material äro helt olika för dessa och de ovan beskrivna apparaterna BC 300 och BC 310, vilka senare numera icke nytillverkas. Sinsemellan äro BC 320 och BC 330 lika både med hänsyn till konstruktionen och beträffande ledningsschemat, utom att BC 330 är utrustad med fingerskiva.

Stommen utgöres av en i ett enda stycke pressgjuten bakelitkåpa. På den starkt lutande framsidan är upptaget ett för fingerskivan avsett hål, som på BC 320 är täckt av en löstagbar skiva. De insvängda sidorna skjuta upp ett stycke från apparatens översida och hava urtagningar, i vilka mikrotelefonen lägges efter slutat samtal. I dessa urtagningar ("mikrotelefonklykan") äro inmonterade rörliga stift, som genom mikrotelefonens tyngd påverka en klykomkastare inne i apparaten, se fig. 5.

Insatsen i kåpan, se fig. 5 B och 7 B, består av de på en plåt monterade apparatdelarna: en induktionsrulle FP 2575, en kondensator K1, klykomkastaren, den polariserade ringklockan FO 852 och en kopplingsplint med 12 kontakter, vilka äro avsedda dels för den inre förbindningen dels för anslutning av mikrotelefonen genom mktfnsnöret och av ytterledningen genom apparatkabeln till väggplinten, vilken även upptar kontakter för extraklockan.

Induktionsrullen typ FP2575 har i motsats till tidigare använda typer sluten järnkärna, sammansatt av tunna höglegerade järnplåtar. Närmast järnkärnan ligger linjelindningen (1)-(2), 1500 varv 0,18 mm. lackerad kop­partråd med 50 ohms likströmsmotstånd och en induktans av 0,50 H; därnäst sekundärlindningen (3)-(4) med 1600 varv av samma trådsort, likströmsmotståndet utgör 64 ohm och induktansen 0,55 H; därutanpå ligger balanslindningen [B] från (2) till (4) av 0,12 mm. tråd med ett totalmotstånd av 1200 ohm och en induktans av 1,1.5 H; balanslindningen innehåller 2215 varv och består delvis av motståndstråd. Ytterst är pålagd den bifilariska motståndslindningen på 600 ohm, som ingår i gnistsläckarkretsen över fingerskivans impulskontakt.

Genom att inkoppla en sådan induktionsrulle i ledningsschemat enl. fig. 6 och 8 vinner man, att de i mikrofonen alstrade talströmmarna bliva starkt dämpade i ledningskretsen genom den egna hörtelefonen. Denna balanskoppling (antisidetone-koppling) är av särskilt framträdande betydelse, då man skall ta emot långväga samtal i en bullersam lokal. Av det ovidkommande ljud, som under lyssnandet intränger i mikrofonen, kommer genom balanskopplingen blott en del att påverka hörtelefonen, varför uppfattbarheten av det över abonnentledningen inkommande talet märkbart ökas.

Varje ljud som inkommer i mikrofonen och påverkar membranen ändrar motståndet i mikrofonkapseln och förvandlar matarström från CB till undulatorisk med amplituder lika med amplituderna hos strömmar, man skulle få om man i mikrofongrenen tänker sig inlänkad en elektromotorisk kraft em motsvarande det varierande spänningsfallet mellan (2) och (4), se fig. 9. Dessa strömmar, talströmmarna, förgrena sig genom linjelindningen och balanslindningen så som antydes i figuren. Om man med Zl, Zb och Zm betecknar impedanserna i de olika grenarna resp. motståndet i mikrofonen, med nl, nb och nh antalet varv i lindningen (1) -(2), (2)-(4) resp. (3) - (4) samt med il, ib och ih strömstyrkan i resp. ledningskretsar, så blir strömmen i mikrofongrenen

Under antagande att induktionsrullen är ideal, se Del I, sid. 201, är

Om hörtelefonen icke skall påverkas, måste i vara lika med den i motsatt riktning gående strömstyrkan ih och således

ib * nb = il * nl

Om man med e betecknar spänningsfallet mellan (2) och (4), kan man istället skriva

I FP 2575 är balansen vald så, att bästa balansverkan erhålles för en ledningsimpedans om 800 ohm (0^°); och man kan säga att den väl fyller sin uppgift, eftersom 1200/800 är så nära lika med 2215/1500. För en annan ledningsimpedans kan rullen icke vara lika effektiv.

Under jämförande prov som utförts å provningsanstalten med en apparat BC 310 och en BC 330, varvid samma mikrotelefon använts i bägge fallen, har det visat sig, att talljudets dämpning i egen hörtelefon vid övergång från BC 310 till den balanskopplade apparaten BC 330 kunde uppgå till c:a 1,2 neper, när abonnentledningens längd var 2 km. i 0,7 mm. lokalkabel.

Mikrotelefonen FG 100. Stommen är av bakelit och gjuten i samma form som den i Del II sid. 42 beskrivna FG 102. Hörtelefonkapseln är också av samma konstruktion. Magnetspolarna ha tillsammans ett likströmsmotstånd av 100 ohm och impedansen uppgår till c:a 350 ohm (+50°) vid w = 5000. Emedan den permanenta magneten är utförd av höglegerat koboltstål och således mycket beständig, blir hörtelefonens mottagningseffektivitet i det närmaste konstant.

Mikrofonkapseln, typ FL 5212, är beskriven i Del II sid. 152. Motståndet i mikrofonen är c:a 350 ohm vid en mätströmstyrka av 20-23 mA.

Sändningseffektiviteten hos BC 330 med bakelitmikrotelefon FG 100 är enligt verkställda prov 0,3 neper större än vid äldre apparater t. ex. BC 310 av 1930 års utförande med ljudtratt på mikrotelefonen. Denna förbättring är att tillskriva dels det ändrade ledningsschemat, varigenom talströmsstyrkan i någon mån ökas, dels det med c:a 1,5 cm. förkortade avståndet mellan hörtelefon och mikrofon och dels slutligen utformningen av ljuduppsamlingsorganet. I den tidigare använda mikrofontratten verkar massan av den hoptryckta luftvolymen dämpande av membranens rörelser. I den nya konstruktionen är den svängande luftmassan mindre, vilket medför en bättre ljudåtergivning vid de högre periodtalen inom talfrekvensområdet, varigenom de mjuka vokalljuden (e, i, y, ä, ö) och konsonantljuden f och s bli tydligare återgivna. Detta har konstaterats under verkställda uppfattbarhetsprov, varvid antalet av felfritt uppfattade stavelser och meningslöst sammanställda ord visade sig vara påtagligt större vid användning av BC 320 och BC 330 än då provet utfördes med apparater av typ BC 300 och BC 310, till vilka användes mikrotelefoner av äldre modell med ljudtratt.

Polariserade ringklockan FO 852 är av ny konstruktion, se fig. 10 och fig. 7. Klangarna och elektromagneternas i vinkel böjda bottenankare BA äro fästade vid insatsplåten. Den permanenta magneten M är av höglegerat koboltstål och placerad emellan elektromagneterna. Den är medelst bygeln B och skenan C förenad med den fjädrande mässingsplåten P, i vilken äro anbringade de två upphängningspunkterna (lagren) L för ankaret A. Det till en enhet sålunda sammansatta partiet bestående av: ankaret, den fjädrande plåtbrickan P och den permanenta magneten, sitter på en hållare D, som med skruven S fastsättes vid den från bottenankaret utstansade vinkeln V. Genom att hållarens avslutning under skruven S är gaffelformig kan magneten och ankaret tack vare fjädringen hos P förskjutas något upp eller ned, varigenom ankarets slagvidd justeras. Detta utföres på verkstaden och bör endast i undantagsfall ändras vid tillsyn av apparaten. Kläppen får i viloläge icke ligga an mot någondera klangen utan först vid signal, genom kläppstångens fjädring, slå till resp. klang. Fastsättningshålen äro placerade excentriskt; genom vridning av klangarna kan kläppen således få lämpligt anslag i ankarets båda arbetslägen.

Klangarna äro utförda för olika tonhöjd, vilket är fördelaktigt för intensiteten av hörselintrycket och för signalljudets klangfärg. Ankarets slagvidd är 0,4 mm. och klockan arbetar för en 20 periodig sinusformad växelström vid 10 volt.

Den på undersidan helt öppna bakelitkåpan är täckt av en plåt med urstansade hål under klockklangarna och medelst gummikutsar i alla fyra hörnen höjes apparaten upp c:a 8 mm. från bordskivan. Härigenom har apparatens signalljudstyrka blivit likvärdig med den man erhåller från BC 310 vid 60 volts 20 periodig växelspänning på klockan.

Enligt verkställda undersökningar vinner man ej särdeles mycket i ljudstyrka för FO 852 vid signalspänningens successiva ökning från c:a 30 till c:a 100 volt.

Fingerskivan FT 2210 består av den rörliga plåtskivan (fingerhjulet) F med 10 hål utefter periferien och den vid telefonapparaten fastsatta dosan DO, som innehåller impulseringsmekanismen, och på vars utsida stopparen S är fastsatt, se fig. 11. Den vridbara skivans axel A utgöres av ett rör lagrat i dosans botten och i bygeln B. På axeln är fästat kugghjulet K, som därför följer fingerhjulets roterande rörelse i ena eller andra riktningen. Axeln (röret) utgör skydd för dragfjädern FJ, som med ena änden är fäst i skivan F och har den andra änden inklämd i den löstagbara fjäderhällaren FH på den vid dosan fastskruvade bygeln B. Då ett hål i fingerhjulet vrides ned mot stopparen, spännes drivfjädern. Då skivan släppes lös, går den tillika med kugghjulet K tillbaka i viloläget (hemläget). Detta läge är noga bestämt, genom att en på fingerhjulet fastlödd kuts stoppar mot ett på dosans utsida befintligt anslag, som åstadkommits genom en upptryckning a i plåten. Kugghjulet har ingrepp med drevet D, vars axel C (mellanaxeln) är lagrad i dosans botten och i bygeln B, och överför kraften frän huvudaxeln till impulshjulet och regulatorn. På mellanaxeln sitter också skruvhjulet SH, jmfr fig. 12 och 13. Det kan röra sig obehindrat i ena riktningen genom medbringarspiralen (spärrkopplingen) MS blir det i andra rörelseriktningen (då fingerhjulet går tillbaka i viloläge) sammankopplat med drevet.

Intill skruvhjulet sitter medbringarhjulet MH, som har ett fast och bestämt läge i förhållande till kuggdrevet. På medbringarhjulets nav är påträdd den av isolerande material utförda impulsskivan IM, vars rörelse bestämmes av de pånitade spärrfjädrarna SP1 och SP2. Då fingerskivan drages upp, vill impulsskivan gå i motsatt riktning mot den i fig. 14 utsatta pilen, men därvid tar änden ka av spärrfjädern SPl mot kanten i en av de tre sektorformiga urtagningarna i bygeln B, så att impulskammen ik kommer att stanna framför impulsfjädrarna IP och hindras sålunda från att gå back och i den riktningen påverka impulsfjädrarna. Medbringarhjulet har tre urtag motsvarande kammarna på impulsskivan. Då fingerhjulet drages upp, och impulsskivan stoppas av SP1, lyftes SP2 undan för undan upp av kammarna på det roterande medbringarhjulet för varje gång som fjädern passerat ett urtag. När det använda fingerhålets framkant kommit 4 mm. framför stopparens anslagsyta, faller SP2 ned i den rätta urtagningen. Under återgångsrörelsen blir således medbringarhjulet medelst SP2 sammankopplat med impulsskivan, varvid dess kammar bryta impulskontakten i så många gånger som svara mot det för tillfället begagnade hålet i fingerhjulet. I denna rörelseriktning tryckes SP1 mot impulsskivan av bygeln B efter passerandet av varje öppning i denna bygel. Impulsantalet svarar mot den kopplade siffran, även om fingerhålets framkant vid uppdragningen stannar 4 mm. framför eller skulle kunna passera 6 mm. förbi stopparens anslagsyta.

Den återgående vridningsrörelsen måste ha samma hastighet under hela tiden, så att strömimpulserna bli likformiga. Emedan det icke kan undvikas att dragfjädern har något större kraft i början än i slutet av återgångsrörelsen, har i systemet måst införas en regulator, en bromsinrättning, som genom centrifugalkraften dämpar den högre hastigheten. På regulatorskruven RS äro fästade två fjädrande bromskutsar kr, vilka verka dels som balans dels som direkt bromsning, då hastigheten blir så hög, att de tvingas ut i beröring med innersidan av bromstrumman BR. Regulatorskruven drives runt av skruvhjulet SH under fingerhjulets återgående rörelse, se ovan.

Fingerskivans fjädergrupp har fem delar, se fig. 14. Fjädern 3 är metalliskt förbunden med ena impulsfjädern IP2. Fjädern 3 har en lyftarm la, jmfr fig. 11, som i fingerskivans hemläge glider upp på lyftkurvan lk, vilken är anbringad på kugghjulet K. Härvid bildas kontakt mellan röd och grön tråd, även om impulskontakten öppnas. När fingerskivan vrides bort från viloläget, glider lyftarmen nästan omedelbart ned från lyftkurvan, och nu bildas förbistängningskontakten mellan fjädrarna 1 och 2, varigenom telefonapparatens mikrofon och hörtelefon (resp. induktionsrullen) kortslutas under impulseringen.

Har man vridit ned hålet för siffran 1 mot stopparen, utsändes på återvägen första impulsen under första hålavståndet från stopparen och andra impulsen under nästa hålavstånd. Hålet för siffran 1 befinner sig nu på den plats, där hålet för siffran noll har sitt viloläge. Nu träffar lyftkurvan fjädern 2, som sluter kontakten k. När nästa kam på impulsskivan - under det att hålet ett går över i viloläge - bryter impulskontakten för sista gången i denna impulsserie, blir således stationens impulsrelä icke påverkat. Omskiftningen av fjädern 2 är justerad så, att i varje impulsserie slutes kontakten k vid mitten av impulsfjädrarnas näst sista slutning, och därmed har fingerskivan fått ett stegs tomgång.

Vid direktdrivna automatsystem, ss. i Telegrafverkets koordinatväljarsystem, där gruppväljarens numeriska inställning på en viss dekad eller via är slutförd i samma ögonblick som sista impulsen i resp. impulsserie blivit mottagen av vederbörande stångmagnet, är det nödvändigt, att gruppväljarens valfria rörelse för uppsökande av ledigt nästa väljarorgan hinner utföras under den tid som förflyter, från det att impulskontakten slutits efter den nyssnämnda sista impulsen i en serie, tills en impulskam under fingerskivans återgång efter ny uppdragning glider in mellan impulsfjädrarna och gör första avbrottet i den nya impulsserien. Härvid bör ihågkommas, att sökningen av ledig GVII icke börjar förrän G5 slagit ifrån d. v. s. c:a 150 ms. efter impulsseriens slut, se s. 179 Del III: 1. Den genomsnittliga tiden för sökning över 10 dekader i Telegrafverkets gruppväljare beräknas till c:a 150 ms., men torde kunna uppgå till c:a 200 ms. Man måste alltså förutse en tidsintervall mellan två impulsserier av minst 350 ms. beräknat enligt ovanstående, och fortare kan man icke manipulera kopplingsorganet. Det nyssnämnda tomgångssteget hos fingerskivan verkar även förlängande på uppdragningstiden, så att den ogynnsammaste sifferkombinationen - koppling av två nollor efter varann - icke kan utföras på kortare tid än 400 ms. även om man anstränger sig i avsikt att nå rekordtid.

Vid registerstyrd koppling (av riktnummer och åtföljande abonnentnummer) i Telegrafverkets system behöver man ej ta någon hänsyn till denna sökningsintervall mellan impulsserierna, emedan omkopplingen av impulseringsströmbanan från stångmagnet till bryggmagnet i registrets koordinatväljare alltid sker 150 ms. efter impulsseriens slut, då Re3 slagit ifrån.

Sedan inväxlas tolvstegsväljaren VReI omedelbart, då Re3 slår ifrån efter andra impulsseriens slut o. s. v., jmfr Del III: 1 sid. 170. I Ericssonsystemet dirigeras framimpulseringen till de olika registerväljarna genom att SOR1 flyttas fram ett steg efter varje impulsseries slut, sedan det trögverkande reläet RR6 slagit ifrån; en intervall på c:a 150 ms. mellan impulsserierna är alltså tillräcklig.

Fingerhjulet skall ha sådan återgångshastighet, att 10 impulser utsändas per sekund +/- 5 %; varje impuls består av 60 ms. avbrott och 40 ms. slutning av kontakten mellan IP1 och IP2, med en tolerans av 2 ms.

Ledningsschema för BC 320 och BC 330 visas i fig. 6 resp. 8. Fig. 8 skiljer sig från fig. 6 endast däruti, att förbindningen mellan kontakterna 10 och 12 i kopplingsplinten är borttagen, och fingerskivan inkopplats på kontakterna 3, 10 och 12. Då mikrotelefonen lägges på, blir ytterledningen kopplad till apparatklockan i serie med kondensatorn Kl, som bryter strömmen genom abonnentledningens linje- resp. strömmatningsreläer på stationen. I manuellt system tändes A abonnentens slutsignallampa, i AT system förberedes nedkopplingen, som verkställes, då även B abonnenten lägger på sin mikrotelefon. Då mikrotelefonen tages upp, bli kondensatorn och motståndet 600 ohm kortslutna; i CB apparaten sker det genom förbindningen 10-12, i AT apparaten över kontakterna i och k i fingerskivan. Strömmen går alltså genom induktionsrullens linjelindning 60 ohm och mikrofonen, varvid linjereläet magnetiseras och anropslampan tändes resp. sökaren startas.

I alla centralbatterisystem måste abonnentapparatens mikrofon under talet ingå direkt i matarströmkretsen från C13 via strömmatningsspolarna AR o. S, se s. 13, resp. snörlinjereläerna RSN4 o. RSN6, se s. 100, eller strömmatningsreläet L1 i ledningsväljaren eller F1/LLÖÄS, se s. 124 Del III: 1. Alla dessa reläer och spolar ävensom den induktansrulle som shuntar hörtelefonen hava hög självinduktion. Då strömmen brytes, och de magnetiska kraftlinjerna i järnkärnorna försvinna, alstras i ledningen under ett kort ögonblick högfrekventa strömmar, vilka påverka mikrofonen, så att kolkornen få en viss »sammanhängande a gruppering, varigenom mikrofonens motstånd minskas och sändningseffektiviteten nedsättes. Denna kohärerverkan (lat. cohærere = sammanhänga) ökas med ökad spänning på CB, men blir mindre ju längre abonnentledningen är. Vid slutning av strömkretsen eller om växelström frän en signalmaskin går genom mikrofonen, uppkommer ingen kohärerverkan. Den motståndsminskning som således kan uppkomma, då matarströmmen efter slutat samtal brytes genom påläggning av mikrotelefonen, elimineras vanligen genom den omskakning av kolkornen, som äger rum, då mikrotelefonen lyftes upp för nästa samtal. Om man i manuellt CB system - under väntan på svar - trycker ned klykan några gånger för att påkalla uppmärksamhet, uppträder kohärerverkan, som kan oskadliggöras antingen genom en stark ljudstöt i taltratten eller genom knackning på mikrofonen. I det manuella CB systemet ha olägenheterna av kohärerverkan vanligen icke visat sig vara så framträdande dels emedan batterispänningen icke brukar överstiga 24 volt, dels emedan kolkornen som ovan nämnts bli omskakade under det man lyfter mikrotelefonen och för den till örat; slutligen har man också sökt kringgå motståndsminskningen genom kortslutning av mikrofonen, innan matarströmmen brytes. Denna sistnämnda åtgärd torde dock icke ha någon avgörande betydelse, emedan utförda prov visa, att kortslutningen för att vara fullt effektiv måste ske alldeles inpå mikrofonen, helst mellan kapselns ytterkontakter.

I AT apparaten ingår fingerskivans impulskontakt i talströmkretsen, som enligt ovanstående har hög självinduktion. De vid strömavbrotten uppkommande extraspänningarna kunna därför uppgå till flera hundra volt mellan impulsfjädrarna, och en skadlig gnistbildning i kontakten skulle uppkomma. Men därjämte skulle de högfrekventa strömförlopp som alstras av de oscillerande spänningarna i brytkontakten menligt inverka på mikrofonen, emedan talanordningens kortslutning genom kontakten / i fingerskivan ej är fullt effektiv för dessa hastiga strömförlopp, som genom fjäderpartiet och tilledningstrådarna i snöret kunna induceras fram till mikrofonen och åstadkomma en kohärerverkan som sänker dess effektivitet. För att undanröja båda dessa olägenheter, gnistbildningen och kohärerverkan, har impulskontakten shuntats med en gnistsläckarkrets bestående av en kondensator Kl om 2 mF i serie med det induktionsfria motståndet 600 ohm, varigenom de höga spänningarna utjämnas och bli ofarliga för brytkontakten och för mikrofonen.

Vid val av kondensatorn K1 måste man ta hänsyn till att den även inverkar på kopplingsimpulsernas form och rätta förhållande mellan avbrott och slutning, så att en för stor kapacitet kan äventyra kopplingsorganens funktion. (Jmfr Tekn. Medd. fr. K. Telegrafstyrelsen 1933 sid. 136: Elektriska data och transmissionsegenskaper hos telefonapparat BC 330 av U. Swedenborg.)

Navigation: Jans startsida > Telefonmateriel > Telefonapparater > 330

Serverutrymme:  509 kB på www.hjordis.se och 327 kB på web.telia.com. Uppdaterad 2009-09-04